Året som skulle bli det bästa vände och blev det värsta året ….
Året började bra, jag hade lovat mej själv att året jag fyllde 50 skulle bli året jag provade på nya saker, att inte säga nej.
Åkte på covid i september, efter fick jag en segdragen förkylning så löpningen har varit i stort sett obefintlig.
Vår ena hund Salle har under fler års tid upplevt rädslor för ljud och nya miljöer, han har utan en synlig anledning kunnat flyga på vår andra hund, ingen blodvite men kraftiga markeringar, han har även vid flertalet gånger flugit på husse och hundvakterna
med blodvite som resultat, även dessa gånger har det varit svårt att se varför han gjort det.
Jag har hela tiden försökt att försvara hans beteende, kommit på nya sätt att undvika men hans mående psykiskt har stadigt blivit sämre.
Så kom den dagen jag fasat för, fruktat, vi var tvungna att se till hans mående och ringa det hjärtskärande samtalet till vetrinären, det var dags för Salle att gå över regnbågsbron.
Jag har aldrig i hela mitt upplevt något så överdjävligt, min älskade hund skulle inte få finnas mer.
Jag tror aldrig jag gråtit så mycket, jag har inte kunnat äta, han är ju min lilla tjabo ❤️
En vecka har nu gått sedan vi tog farväl och jag saknar honom så brutalt mycket, smärtan är så djup, men jag vet att han mår bra där han är nu.
Vårt avslut var mycket vackert( om man nu kan kalla avslut för vackert) han somnade in i min famn.
Men jag vet att jag behöver och vill ha en ny liten individ att ta hand om, vår gamelhund Gabbe är till åren kommen och klarar inte att hänga med mej på långa löpturer, skogsvandringar som blivit lite utav min livsstil, och jag vill inte/tänker inte vara
utan det.
Selle var min trygghet i veckorna när husse är ute på jobb och jag behöver en ny trygghet.
Tack för allt Salle och jag vet att vi ses snart igen ❤️ Älskar dej till oändligheten ❤️
